28 juli Skulle inget sagt igår

Det är kaos idag igen!
Oron sliter i mitt inre. Allt är upp och ner.
Jag vill vara kvar i Skåne. Glömma allt! Det finns så mycket mer kvar att utforska. Vi skulle ju njuta och få vara tillsammans och få må bra, min lilla familj.

Både brorsan och jag pratade med mamma idag.
Det stämmer inte!
Det går långsamt, hon är på gränsen till att sluddra, hon får inte ur sig rätt saker och upprepar en massa.
Jag ber brorsan att springa, att skynda sig hem till henne. Tack och lov att han bor så nära.
Han låter desperat.
- Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?, upprepar han
- Kolla henne först, ber jag.

Hon har ramlat i duschen.
Det är blod och glas i badrummet. Hon är mycket sämre i pratet.
Det får bli 112.
Ambulanspersonalen upptäcker att hon är svagare på ena sidan av kroppen.
För första gången ber brorsan mig att komma hem

Fredrik pockar på uppmärksamhet.
Jag är i kaos.
Det blir lite ironiskt...
Vår enda trogna barnvakt. Hon som vill och vet hur väl vi behöver avlastningen. Det är henne som allt kretsar runt just nu.
Vad jag önskar jag hade någon nu att be om hjälp...

Huset vi fått låna...
Vi ska städa och packa.
Får ringa och be om ursäkt för att vi inte hinner ta gräsmattan som vi lovat.
Vi åker hem snart. Hemåt... mot kaoset...
Jag vill inte, jag vågar inte
Vad kommer jag att möta?