lördag 5 maj 2007

En dämpad dag...

Fredrik är på kalas nu i två timmar. Han har sett fram emot det så länge nu. :-) Per åkte iväg till en affär för att kolla in lite grejs och mojs till sin framtida fotografkarriär.
Själv hade jag sett fram emot att bara få vara vi två under dom två timmar som nu kalaset skulle vara. Men nehej... Tydligen inte! Blir lite ledsen ibland att Per och jag inte kan få tid för oss själva så ofta som vi egentligen kanske skulle behöva. Vi har bara min mamma som ställer upp som barnvakt och där han kan sova över. Å när han är där blir det ofta pga att det är något "måste" här som gör det hela. Vuxentid vad är det? Det är tufft mellan varven när en avlastning verkligen skulle behövas, men ingen finns där.

10 år. En lång tid. En hel evighet tycker många. Själv kan jag inte fatta att det redan gått hela 10 år. Den 5 maj 1997 kan jag tala om att det fortfarande var vinter i Södertälje. Den sista snön kom då. Som en grå blöt sörja la den sig på backen. Det kände jag i ansiktet när jag kom ut från Karolinska tidigt på morgonen. Det såg jag från fönstret när jag tittade ut från Södertälje sjukhus någon timme senare. En absurd dag. Lika grått och blött var det inombords...
Jag hade suttit vid min pappas dödsbädd från tidiga natten. Han var så fin där han låg.
Klockan sju skulle jag infinna mig på Södertälje sjukhus för att göra min stora knäoperation. Jag skulle vara fastande. Huvudet värkte så enormt så jag bad till slut om att få en huvudvärks tablett. Det var lite halvgrinigt från sköterskornas sida. Stressat som det förmodligen alltid är vid inskrivning på morgonen. Jag bet ihop. Ville inte bryta ihop och gråta ännu mer. Jag sa bara lugnt att jag suttit hos min pappa som dött... Kan jag inte få en huvudvärkstablett? Efter en kvart hade jag fått huvudvärkstablett, rock, säng i en duschskrubb och massor av frågor om jag verkligen skulle gå igenom operationen just idag.
När jag vaknade ur narkosen så tänkte jag genast att jag måste ha drömt allt det här. Det är en mardröm. Jag måste ringa mamma och höra om det är sant! Men sakta föll alla bitar på plats.
Gerberan på hans bröst
Ljuset på nattduksbordet
Ögonen som inte riktigt ville stängas
Pappa och ändå inte
Jag hade inte drömt...

Jag ska gå och torka min tårar nu...

1 kommentar:

Cina sa...

*kramar om* Ja livet är ibland så svårt att man undrar hur man orkar vidare!
Du får slå näven i bordet och ryta åt gubben att "NU ska vi umgås" !
många kramar till dig tjejen!
*KRAM*